Hej,

på min facebook stod det att jag kommer vara nostalgisk och att om jag rotar bland gamla saker kommmer jag att finna något som har betydelse.
Så idag tänkte jag vara lite nostalgisk med er, bara för att det är ett ypperligt tillfälle för er att ta del i en av de saker som påverkat mitt liv mycket mera än vad man faktiskt kan tro.

Det handlar om en hund. Något som de som aldrig haft djur i sin närhet börjar sucka över, och något som de övriga kan nicka medhållande i.
Den här hunden, var exakt ett år och två dagar yngre än mig, och vi träffades väl första gången när jag var runt sex år gammal. Jag vet inte hur jag ska fortsätta, blev så himla ledsen bara av att tänka på det här, men ändå glad åt de åren som vi hade med varandra, fastän tiden var begränsad till längre lov från skolan.
Hur glad jag blev varje gång T (ägarinnan) sade att hon verkade höra min röst genom telefonen och blev till sig, hur min dag genast blev lite bättre än den varit innan.
Hunden i fråga kunde aldrig vara lös, inte som sin mamma (T hade både mor och dotter), eftersom hon kunde sätta av iväg efter någon hare eller liknande. Men de gångerna jag kom över till fastalandet och skulle ta den sedvanliga kvällspromenaden, så kunde T släppa kopplet helt (släppa det på marken alltså), eftersom hon satte av i full fart rakt mot mig.

Den glädjen går inte att beskrivas med ord, när man verkligen har hittat någon som man längtar ihjäl sig efter.

Men sen till det ledsamma slutet på våran historia tillsammans (eller inte slutet, eftersom hon alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta).
Det var höst och det närmade sig höstlovet och jag hade planer på att åk över till Finland, minns inte längre vad, men det blev till sist så att jag stannade hemma under lovet, vilket jag nu ångrar djupt.
Två dagar efter att lovet har tagit slut ringer T till mig, men jag klarar inte av att svara, eftersom jag på något sätt känner på mig att det inte kan vara några bra saker hon kommer att säga. Och senare samma dag visar det sig att det stämde, att hon hade fått somna in.
Jag är fortfarane lite bitter på mig själv, att jag bestämde mig för att stanna hemma de där dagarna som jag kunde ha tillbringat där.
Men det finns inget man kan göra åt det i dagens läge, det som har hänt har alltid hänt.

Men jag tröstar mig med att min mormor fick en av världens bästa födelsedagspresenter uppe i himlen :)

 
Jag som cirka 9 år, Silja ligger på mig, och hennes mamma längsmed sidan.

Då var dagens nostalgi över för den här gången, om ni läst allt hoppas jag att det varit någorlunda redigt, eftersom jag är aldeles till mig just och inte riktigt vet vad allt jag har skrivit.


Pussisnuss