Hej, idag är jag lite nedstämd, och jag tänkte dela med mig av anledningen, eftersom det är sånt bloggar gör, lämnar ut sitt liv.
Igår var det en mörk dag, för det var vår sista dag tillsammans, vi har hängt ihop i regn och gassande sol sedan mitten på maj i vår. Men jag hoppas att vi snart kan återförenas igen, men vi båda behöver lite egentid just nu.
Vi har upplevt mycket tillsammans, både glädje och sorg. Du var med mig när jag tog min examen och du har även funnits där när någon har behövt min hjälp, du har alltid ställt upp!

Men som i alla förhållanden så hade även vårt förhållande mörka fläckar, till exempel att du inte ville värma min rumpa, det var den hårdaste smällen. Men jag vet ju att ingen är perfektk, och alla dina positiva egenskaper gjorde att en sån där grej inte betydde så mycket sist o slutligen!
Det var många som sa att vårt förhållande inte skulle fungera, att du skulle lämna mig till mitt öde, att du skulle svika mig, men vi har motbevisat dem! Det enda jag har att anmärka på var i måndags när du inte ville samarbeta, men jag kan lätt förklara det - separationsångest! Jag vet att det inte var din mening, men man blir så känsolsam när man vet att slutet närmar sig snabbare än vad man tror.
Det har bara varit att gilla läget, vårt förhållande klarar inte denna kyliga vinter, vi återkommer när vädret blir varmare, precis som vårt förhållande! Då ska vi sluta halka omkring på hala isar, då ska vi vara tillsammans igen! Jag kan knappt tänkta på annat, kommer räkna dagarna till april när vi kan återförenas igen! (det är så vi har bestämt det, vi måste hitta oss själva fram till dess)
Så det är med ett tungt hjärta jag säger hejdå och på återseende, tro inte att det har varit ett lätt val, men jag har insett att du kräver aldeles för mycket av mig, saker som jag inte kan ge dig.
Tack för att du alltid funnits där Rubinen! Du kommer alltid finnas i mina tankar!

Pussisnuss!